För yrkesverksamma

Det kan vara svårt att prata om ensamhet, särskilt den som inte är självvald.
Du som möter någon som visar tecken på att vara ensam, kan göra skillnad genom att uppmärksamma och fråga om ensamhet. Beroende på hur länge en person har varit ensam, och hur mycket ensamheten har påverkat den fysiska och psykiska hälsan, finns det möjligheter att ge stöd och hjälp.
Ibland räcker det att prata om ensamhet medan det i andra fall kan behövas konkret stöd för att hitta insatser som erbjuds i samhället. Att försöka öka de sociala kontaktytorna kan vara ett sätt att bryta ensamheten. Använd denna hemsida för att tillsammans med din patient/klient/brukare hitta stöd och lösningar.
Ibland behövs professionell hjälp. Särskilt om man varit länge i ofrivillig ensamhet och detta har lett till negativa hälsoeffekter. Det kan vara svårt för den ensamma att på egen hand förstå vad det är som triggar de negativa känslorna, hur de kan hanteras och hur man ska gå tillväga för att få till en förändring. Man kan behöva lära sig nya tankemönster, att inte misstolka sociala signaler och att tycka om sig själv.

Karin, Kurator på habiliteringen

Vi träffar personer som inte upplever sig inkluderade i samhället. Många har svårt med sociala koder och kan ha negativa erfarenheter med sig som gör att de har svårt att våga. Många har lättare för det digitala och har vissa relationer online. När man ska bjuda in dem i ett socialt sammanhang kan det vara bra att inleda digitalt som ett första steg. När man ska ses fysiskt är det bra om det inte är för stor grupp och man behöver ha förberett de som ska komma i förväg så att de vet var de ska ses, vilka som är med och vad syftet är. Situationer där man måste mingla och småprata är ofta svåra för de vi möter. De har lättare i ett tydligt och strukturerat sammanhang där det finns en gemensam aktivitet. Det är viktigt att få lyckas när man tar steget. Har man misslyckats är det svårt att komma tillbaka.

• Anpassa träffar och möten utefter personernas behov. Fråga dig själv hur du kan göra mötet lättare för de som ska närvara.
• Ge tydlig info före mötet till de som ska närvara.
• Det är bra att ses i mindre grupper, stora grupper kan vara överväldigande.

Omar, Kurator i psykiatri slutenvård

Våra patienter får frågor om sitt sociala nätverk, både privat och professionellt. Det kan t ex. stå om personen är gift, har barn osv. Men vi missar ofta att följa upp kvalitén på relationerna, alltså om man har en nära relation som är ett stöd. Man kan ju ha barn eller föräldrar som man knappt har kontakt med. Vi försöker hänvisa till sociala sammanhang där man kan hitta gemenskap men också där man själv kan få bidra. Många mår mycket bättre när de får känna sig behövda.

• Kom ihåg att också fråga om kvalitén på de relationer den ensamma nämner. Är de nära? Kan den personen vara ett bra stöd för patienten?
• Hänvisa till andra sociala sammanhang där patienten kan skapa kontakter och själv få bidra.

Martina, Socialsekreterare på vuxenenheten

Många av de jag har kontakt med behöver komma in i ny gemenskap. Det är ofta tristessen och ensamheten som får personer att falla tillbaka i sin tidigare problematik. De jag träffar vill inte bara träffa andra som haft samma svårigheter som de själva haft. De vill prata om annat än sina bekymmer. Många är osäkra och känner att de inte passar in i vissa sammanhang. De kan känna att de avviker utseendemässigt eller att det är svårt att veta hur mycket man ska säga om sig själv och sin bakgrund. Vi kartlägger alltid vilket nätverk som finns, men borde jobba mycket mer aktivt med att hjälpa personer att utöka sitt nätverk. Det kan vara att återuppta eller fördjupa relationer eller att hjälpa personer till sammanhang där de kan skapa nya sociala kontakter. Det lönar sig absolut att lägga resurser på de sociala relationerna om man inte bara tänker kortsiktigt ekonomiskt. Om man som professionell känner att de man möter har andra runt sig som stöd kan man avsluta kontakten snabbare.

• Börja med att kartlägga deras sociala nätverk, och se om det finns några gamla kontakter hen kan höra av sig till.
• Uppmuntra och ge stöd till individen för att kunna utöka sitt sociala nätverk.

Cecilia, distriktssköterska i primärvården

Jag arbetar som distriktssköterska på en vårdcentral och kommer i kontakt med patienter både fysiskt och i telefon. Jag möter människor i alla åldrar och med både fysisk och psykisk ohälsa. Många är “mångsökare” med diverse problem men som säkerligen kan förstärkas av ensamhet.
Telefonrådgivning kan vara väldigt svårt ibland då man inte har personen framför sig. Kroppsspråk och ansiktsuttryck kan säga så mycket mer än ord i telefon. Många gånger upplever jag det som att patienten själv tycker att det är lättare att prata ansikte mot ansikte.
Ensamhet är nog inte en vanlig fråga vi ställer. I alla fall inte att ta den vidare. Vi frågar kanske hur patienten har det socialt men vad gör vi med svaret? Går vi vidare ifall vi får ett svar att individen är ensam? I många fall tar vi nog bara emot informationen men utan att fråga och göra så mycket mer.

• Våga fråga, våga prata.
• Informera i din verksamhet, i väntrum etc att man kan ta upp ensamhetsproblem med vårdpersonal.
• Använd denna hemsida för att tillsammans med patienten söka efter möjligheterna till social samvaro utifrån individens intresse. Visa även de självhjälpstips och den information som finns på sidan.

Eva, kurator i allmänpsykiatrin

Jag möter vuxna med psykisk ohälsa som utifrån sitt mående och funktionshinder har olika svårigheter i sin vardag.
Jag försöker möta patienten utifrån hela livssituationen och i det ingår även att tillsammans med patienten utforska behovet av gemenskap och jämföra med hur det ser ut för patienten i det verkliga livet. Om personen upplever ofrivillig ensamhet, hur påverkar ensamheten måendet och den psykiska ohälsan? Vad är det som försvårar möjligheten till gemenskap? Går det att utgå från detta för att hitta lösningar? Beroende på vad det är för hinder/svårigheter som patienten har så ser kanske lösningarna olika ut.
• Mitt tips är att våga uppmärksamma och öppna upp för samtal kring ofrivillig ensamhet med patienten. Att börja prata om detta med sin patient kan upplevas svårt och jobbigt, både för den yrkesverksamma och för patienten, eftersom det är så mycket stigma kring ensamhet. Gå lite försiktigt fram och ställ följdfrågor. Berätta för patienten att många upplever att det är svårt att prata om sin ensamhet.

• Ett annat tips är att försöka få in arbetet kring ofrivillig ensamhet i sin arbetsgrupp. Ta upp frågan på t.ex. ett APT eller en behandlingskonferens. Vi kan lära oss av varandra och tipsa varandra om olika möjligheter som finns för att hjälpa patienten vidare.

Bodil, skolkurator på grundskola

Vi vuxna på skolan måste alla hjälpas åt att uppmärksamma de elever som är ensamma. Ibland kan man tänka att en elev är med i gemenskapen, men när man tittar närmare ser man att vissa elever aldrig är med och bestämmer eller väljer, alltid får den tråkigaste rollen i leken osv. Vissa elever som är ensamma tenderar att få mycket uppmärksamhet från vuxna. Det är en balansgång där vi som vuxna inte får ta över den roll som de jämnåriga kamraterna borde ha. I skolan kan vi bli bättre på att jobba med den ostrukturerade tiden som raster. Organiserade rastaktiviteter samt bordsplacering i matsalen är två exempel på hur man kan göra det lättare för de elever som är ensamma. Det är viktigt att komma ihåg att forskning visar att elever som är ensamma presterar sämre i skolan. Fokus hamnar på vem man ska sitta med i matsalen eller vara med på rasten istället för på det lektionen handlar om. Som pedagog kan man alltså inte bara ha fokus på lärandet. Vi i skolan kan göra mycket för de elever som är ensamma.

• Strukturera upp raster med organiserade rastaktiviteter där alla får delta. Bordsplacering i matsalen kan också underlätta mycket för ensamma elever. Planera för schemabrytande aktiviteter och övergångar (t ex förflyttningar mellan skolhus, utfärder osv.)
• Uppmuntra och ge stöd till ensamma elever till att ta kontakt med andra elever, istället för att som vuxen ta rollen som sällskap.

Solveig, läkare i primärvården

Jag möter alla sorters människor, gamla, unga, friska, pigga, sjuka patienter med kroniska diagnoser. Vi behöver i högre grad uppmärksamma och tänka på individens grundläggande behov. Behovet av att ha sociala relationer är lika grundläggande och viktigt för en god hälsa som att du äter, sover osv.
Ensamhet är något man lätt tänker vid möte med äldre patienter, men ofrivillig ensamhet är vanligt i alla åldersgrupper. Många känner skamkänslor kring sin ensamhet och det kan vara tungt att ens erkänna för sig själv att man är ensam. Vi frågar kanske mer efter om man är gift, har barn och så vidare men vi frågar inte hur relationerna och kontakten ser ut i praktiken.

• Våga fråga om ensamhet och hur patienter har det med sociala relationer.
• Använd denna sida tillsammans med patienten och visa vad som finns i form av självhjälp men också mötesplatser och aktiviteter.
• Uppmärksamma frågan i möten på arbetsplatsen och sprid det forskningen säger om sociala relationers betydelse för en god hälsa på din arbetsplats.